Thoravej 29 & Park Akcji Burza

Joanna Zawieja

STRATEGi

Konstprogram Backaplan, 2025
Gestaltningsstrategi Viskans park, 2023
Förstudie Borås nya konstmuseum, 2023
Vision om en permanent plats för Sveriges museum om Förintelsen, 2023
Vad gör en park? Strategi för offentlig konst i folkparker, 2020–22

OMBYGGNAD

texter i urval

redaktionellt arbete

CURATing i urval

Om återbruk & historiebruk, 2026

essä, aftonbladet

→ Aftonbladet

När framtidsvisionerna mörknar: Är arkitekturens återbruk då främst en teknisk klimatlösning, eller ett försök att hitta fast mark? Jag besöker prisade projekt i våra grannländer och slås av hur återvunna byggstenar allt oftare bär på berättelser om identitet, tillhörighet och nationell historia.

I Köpenhamn har en industribyggnad från sextiotalet förvandlats till ett hyllat exempel på återbruk. Nästan allt i huset på Thoravej 29 har fått nytt liv: Tunga bjälklag har sågats upp till trappor, fasadtegel blivit golv, och dörrar malts ner till skivor. Som ombyggnad är Thoravej 29 exceptionellt. Det är byggnadshantverk på en strukturellt radikal och hantverksmässigt imponerande nivå. Men det finns ett lager till här, som väcker mina funderingar kring återbrukets roll i vår tid: Byggnaden genomsyras av berättelser.

Thoravej 29 i Nordvest, ett industri- och bostadsområde i förändring, köptes av den danska stiftelsen Bikubenfonden för att skapa en ny tvärdisciplinär kontorsmiljö. Efter en ovanlig urvalsprocess, där arkitektkontor först fick formulera sina etiska drivkrafter, valdes Pihlmann, ett kontor med konsekvent fokus på återbruk. Det märks i varje detalj.

95 procent av huset är återvunnet, resterande är inte ”nytt”, vilket jag råkade säga under en visning av byggnaden, utan ”tillfört”. Min guide berättar hur spåren av det gamla förädlats, och hur nya öppningar gör att kroppar och ljus nu kan röra sig fritt mellan våningarna. Presentationen påminner om ett samtida restaurangbesök – varje detalj har en proveniens: möbelbenen är av sammanpressade ventilationsrör, och i bordskivorna syns blåa spår likt glitter från deras tidigare liv som dörrar.

Jag tänker på hur traditionella arbetaryrken, som frisören eller bagaren, rört sig från praktiska servicejobb till kulturella symboler. Hantverket blir till livsstil. Thoravej 29 i Köpenhamn är på många sätt en byggd version av samma rörelse. När man sågar upp ett bjälklag och gör kafébord av betongen, handlar det förstås om hållbarhet, men också om att omvandla industrisamhällets restprodukter till kulturellt kapital. Berättelsen om återbruket är så invävd i byggnaden, att den tycks uppta en lika stor del av den som de rumsliga lösningarna. Är det detta vi nu söker i återbruket – material som bär både rum och berättelse?

På andra sidan sundet, i Malmös Varvsstaden, pågår en liknande materiell resa. Fragment från det gamla Kockumsvarvet har monterats ner och lagras nu i en materialbank för att så småningom bli till byggdelar i den framväxande stadsdelen. Arbetet drivs av hållbarhet, men återbruket av varvets element fungerar också som ett sätt att skapa platsidentitet och ge stadsutvecklingen en aura av autenticitet. Att gestalta berättelsen om Malmös resa från industri- till kunskapsstad.

I de riktlinjer som Varvsstaden AB tagit fram talas det om att låta arkitekturen omfamna förändring och olika tidslager. Samtidigt dyker mer oväntade formuleringar upp, om hur estetik kan fungera som stimulans till att göra oss goda. Också här blir återbruket inte bara en teknisk fråga, utan ett sätt att genom materialen förmedla identitet, minne och, om än försiktigt uttryckt, en antydan till moral.

Idén att låta material bära mening är på inget sätt ny. Arkitekturhistorien har pendlat mellan olika sätt att ladda stenen med betydelse. Modernismens föreställningar om materialens äkthet och renhet har dominerat i decennier, med kortare avstickare i postmodernismens lekfulla symbolik. I dag präglas fältet av ett tekniskt sökande efter optimerade och mer hållbara material. Men det som sker i Malmö pekar också bakåt, mot något betydligt äldre: spolia, ett sätt att bokstavligen bygga makt av andras ruiner.

Spolia, från latinets spolium (krigsbyte), började användas som begrepp på 1500-talet för att beskriva historiska byggnadsdelar, ofta tagna i samband med erövringar, som byggts in i nya sammanhang. Romarna byggde in erövrade kolonner i sina triumfbågar, och i Sverige murades runstenar in i kyrkväggar, ett praktiskt grepp och samtidigt ett sätt att införliva det förkristna i en ny ordning.

Också i Warszawa möter jag en samtida form av spolia, i en park som förra året belönades med European Prize for Urban Public Space. I utkanten av stadens centrum står en kulle uppförd efter kriget, av ruinerna från den sönderbombade staden. Länge var den mest en deponi, men 1994, på 50-årsdagen av Warszawaupproret, gjordes den till en minnesplats med den laddade symbolen PW (Polska Walcząca) på toppen. PW är emblemet för den största polska motståndsrörelsen under andra världskriget: demokratisk, anti-nazistisk och anti-kommunistisk, och patriotisk-nationalistisk.

I dagens Polen heroiseras ofta detta motstånd, och aktiveras av både etablerade politiker och högernationalistiska grupper. Dess symboler används i en snäv berättelse om nationellt martyrskap och bidrar till en historieskrivning som tränger undan andra erfarenheter från samma tid, som de vänsterorienterade motståndsgrupperna eller upproret i det judiska Warszawa-ghettot.

2023 omvandlades kullen till Park Akcji Burza, ritat av topoScape och Archigrest. Den nya parken är ett vildvuxet landskap där det tycks som om naturen släppts fri, även ogräset. Här finns reservat för andra arter, raviner av återvunnen grusbetong, metallspänger som klättrar över höjder samt lekplatser i naturmaterial. Överallt syns fragment av den historiska staden, ibland blottlagda som råa rester, ibland arrangerade som utställda objekt längs vägen.

Mötet mellan naturen som får växa fritt och stadens ruiner är slående förföriskt. Det är som om den nya parken försöker mjuka upp ett monolitiskt minne genom ett föränderligt landskap. Platsen blir mer porös, men blir den mer plural? Symbolerna står kvar på toppen, och vissa erfarenheter får fortfarande inte fäste i marken.

Park Akcji Burza och Thoravej 29 är båda slående rumsliga gestaltningar. Men de är också del av en större omställning av byggbranschen, inte minst mot återbruk. Mycket återstår innan branschen i stort ställer om till cirkulära arbetssätt, men tecknen på en strukturell förskjutning finns där, från EU-initiativ som skärper kraven kring rivningar till begynnande finansieringsmodeller som premierar cirkulära lösningar. I det ljuset blir det ännu intressantare att se hur återbrukets sprängkraft också ligger i berättelserna. För frågan är inte längre bara vad vi återvinner, utan också vilka berättelser vi utvinner. Vilken framtid låter sig gestaltas ur dagens ruiner?